Den så kallade fyrstegsprincipen, som säger att Trafikverket ska överväga lättare åtgärder före om- och nybyggnad, tillämpas inte i verkligheten, konstaterar Riksrevisionen i en granskning.
Kan man lösa en infrastrukturbrist genom att göra något som minskar efterfrågan?
När Trafikverket har identifierat en brist och genomför sin så kallade ÅVS, åtgärdsvalsstudie, är det den första frågan som myndigheten ska ställa sig – det styrs av den så kallade fyrstegsprincipen, som infördes 1997.
Men i praktiken hör det till undantagen att sådana billigare åtgärder prövas först, enligt Riksrevisionen. Ofta går Trafikverket rakt på om- eller nybyggnad.
– Steg 1-lösningarna ses snarare som komplement till dyrare åtgärder, säger Ingemar Delveborn, Riksrevisionens projektledare för granskningen, i ett pressmeddelande.
En huvudorsak bedöms vara att Trafikverket saknar mandat att genomföra många steg 1-åtgärder. För att minska trafikvolymer eller transportefterfrågan kan det behövas ändringar av avgifter eller skatter, eller övergripande samhällsplanering. För att Trafikverket ska få muskler att driva på steg 1-åtgärder, efterlyser Riksrevisionen tydligare stöd från regeringen.
Enligt fyrstegsmodellen är det först när steg 1-åtgärderna är uttömda som Trafikverket ska gå vidare med …
steg 2: att optimera användningen av befintlig infrastruktur, som att vika körfält för bussar,
steg 3: att bygga om, och
steg 4: att bygga nytt.
Enligt Riksrevisionens granskning finns också brister i tillämpningen av vad som kallas trafikslagsövergripande perspektiv. Om det finns brister inom ett trafikslag ska det kunna övervägas om problemen kan lösas genom utveckling inom ett annat. Men bristbeskrivningarna tar i praktiken för snävt sikte på de delar av infrastrukturen där problemen visat sig, så lösningar med alternativa trafikslag aktualiseras inte. Enligt Riksrevisionen skulle regeringen behöva tydliggöra vad ’trafikslagsövergripande’ ska anses betyda i praktiken.
