Beställer vi färre saker ifall vi kan skriva ut dem hemma istället? Eller kommer vi att framställa fler grejer som vi kan skicka? Den snabba spridningen av 3D-skrivare ställer logistiker inför frågor som de inte längre kan blunda för.
Den norska logistiktidningen Moderne Transport tar i sitt senaste nummer ett grepp om 3D-utskrifterna – eller additiv tillverkning, som företeelsen också kallas.
Här refereras bland annat en rapport från USA:s postverk, ”If it prints, it ships: 3D printing and the postal service”. I den ges i sin tur bilden att 3D-utskrifterna på sikt kan generera en halv miljard dollar om året i nya intäkter för bara USA:s postväsende (motsvarande cirka 4 miljarder kronor i dagens växelkurs). Ett scenario är att tjänsteföretag som framställer varorna förläggs i anslutning till distributionscentraler, för snabb leverans till ”vanligt folk”.
En del av transportsektorn som å andra sidan kan förlora kunder i och med 3D-skrivarna är den för dyra expressändningar av mekaniska reservdelar, exempelvis när maskiner står stilla. Hos rederiet Maersk Tankers säger Markus Kuhn, inköpschef för marinområdet, till Moderne Transport att det vore värdefullt att kunna framställa exempelvis fläktar ute på fartygen.
– Det kan kosta uppemot 5000 dollar bara att få en del ombord. Genom att producera delen på skeppet eliminerar man lagerkostnader, paketering, flygfrakt till närmaste hamn, tullklarering och chartring av båten som ska leverera delen till tankern, säger Markus Kuhn till den norska tidningen.
Hård plast är det vanligaste materialet för 3D-utskrifter, men numera finns möjlighet att använda tekniken även med olika metaller såsom aluminium och koppar, och även betong.
Enligt den ovan nämnda rapporten från US Postal Services omsatte 3D-utskrifterna i USA 3 miljarder dollar år 2013, och marknaden där väntades växa till över 16 miljarder dollar år 2018.
